Ni som följt min blogg ett tag kommer kanske ihåg att storasyster hade en stor knöl på halsen när hon var mindre. Ett lymfangiom.
För ett ganska så bra tag sedan upptäckte jag en knöl på halsen strax under örat. Den dök upp när jag var förkyld och jag avfärdade den först som en svullen lymfkörtel, men när den inte försvann var det dags att kolla upp den. Så efter jul bokade jag tid på vårdcentralen men blev ganska snabbt vidareslussad till öron-näsa-hals. Där träffade jag en superbra läkare som klämde lite på halsen och sa: Du har en tumör i spottkörteln, ungefär 80 % är godartade och det är det vanligaste när man är ung. Hon gjorde en biopsi och svaret skulle komma efter 3 veckor.
Jag tog det ganska lugnt. Det är ju dumt att gå runt och ha cancer innan man fått ett sånt besked. Förra veckan ringde hon och sa att den var godartad (pleomorft adenom), men att den kunde bli malign på sikt. Jag ska opereras inom 3 månader. Det är en ganska så besvärlig operation då det finns mycket på halsen och speciellt ansiktsnerven. Så operationen kommer att ta minst 3 timmar och sedan 3-4 dygn på sjukhus.
Jag tänkte inte skriva det här på bloggen först. Men så tänkte jag hur glad jag själv blivit om jag hittat ett inlägg om något liknande när jag googlade som mest. Så nu gör jag det ändå. Jag vet även att det är många som kommer in när dom googlar på lymfangiom och det är skönt att kunna läsa om andra i samma situation!
Så nu väntar jag på operationstid och hoppas jag får en snart så jag slipper vänt!
Edit: För er som kommer in här via google tänkte jag bara uppdatera hur det gått.
Jag opererades i maj någon gång och operationen gick bra. Den tog ”bara 3 timmar”. läkaren hittade ansiktsnerven direkt och då blir det lite lättare. Efter två dygn på sjukhus tillsammans med halvdementa tanter på näräldrevården fick jag åka hem. Jag hade svårt att äta och var trött i början, men annars gick det bra. Halsen pryddes av ett nytt ca 20 cm långt ärr som fortfarande är lite rött, men faktiskt ser helt okej ut. Tumören visade sig vara godartad och det känns skönt. Nu hoppas jag att vi slipper fler knölar i denna familjen…
