Hemma igen

Idag blev jag äntligen utsläppt igen från sjukhuset. Det är ingen direkt konspirerande miljö. Speciellt inte när man är ganska så okej och bara väntar på att det inte ska rinna så mycket från dränet. Jag låg dessutom på en sal med två damer närmare 90 som båda hade sett livets bästa dagar. Man fick liksom ett annat perspektiv på livet och jag önskar verkligen att jag bara dör knall fall när jag är närmare nittio eller nåt och håller på och påtar i trädgården.

Onsdagen började tidigt då jag skulle befinna mig nyduschad på avd redan klockan 7 på morgonen. Kl åtta var jag redan nerrullad på operation där några mycket sympatiska sjuksyrror tog hand om mig (överhuvudtaget en stor eloge till alla som jobbar inom vården!!!) Jag blev sövd strax innan halv nio och sedan sa det bara pang så var jag vaken igen. Det kändes som om ingen tid förflutit överhuvudtaget. Men tydligen hade det det för klockan var tolv och jag blev inrullad på uppvaket. Allt hade gått bra och mitt pleomorfa adenom var borta. YEY! Jag kunde lyssna på radio. Jag var relativt vaken och pigg. Trodde jag var rejält omplåstrad på örat för det kändes som det var fullt av vadd. Det visade sig senare att det var mitt eget öra som helt var utan känsel. Min puls var nere under 40 flera gånger så det larmade ett par gånger.

På avdelning blev det sedan bara att vänta på att åka hem. Att äta var och är fortfarande något av en plåga, men det ska väl snart släppa det också. Det är skönt att vara hemma igen och att knölen i spottkörteln är borta en gång för alla!