Att vara mamma till en tvååring är inte alltid en dans på rosor. Den senaste veckan har varit ett kaos av ”vill inte” och arga utbrott. Speciellt om mamma har lite bråttom och har en tid att passa på jobbet. Då är det extra mycket sparkar och skrik.
Igår kom Annie till dagis iförd en pyjamasjacka, byxor och stövlar utan strumpor i och idag åkte hon med byxorna bak och fram och sommarskor. Vad ska man göra. Så här när man sitter i lugn och ro på sitt arbetsrum och har lite rast mellan två lektioner så kan man ju skratta åt spektaklet. Men när man samtidigt har pubertetskillar som mer än gärna testar ens tålamod i skolan så blir man lite trött på det hela. Min stubin som vanligtvis är relativt lång har kortats av avsevärt den senaste veckan och det går ut över humör, elever och dotter så såklart blir det en ond cirkel…
Nåja, Annie är ju söt när hon sover så jag får väl kolla lite extra på henne då. Och så vet jag ju att jag kommer att sakna henne som en toka när jag är borta i USA nästa vecka…
*småskrattar* ja det där känner man igen… det finns liksom ingen lätt väg… man får väl helt enkelt bara försöka njuta av de goda stunderna som finns i varje trotsålder ändå… rätt vad det är så har nästa fas i utvecklingen kommit och då är det nya monster att brottas med – min räddning är att försöka se det positiva som finns i varje del av livet ändå… *kramar*
Vet så väl vad du pratar om – min yngsta har åkt till dagis i alla möjliga utstryrslar…
Men håll dig till mottot: Ta de strider som är nödvändiga. Då ska du se att det ordnar sig. Ingen har väl mått dåligt av att åka till dagis i pyjamas?
/Pernilla – med två små tjejer och tonåringar på jobbet…
Åh vad jag känner igen mig. Både hemma och på jobbet
Ha ha kan bara skratta, har en son som snart blir 3!!!
Hihi, jo, men det går över så småningom. Det lär vara bra för barn att utveckla sin egen vilja.
Annie är ett jätte fint bra namn
Hihi. Jag heter ju det, men roligt att fler och fler får heta det. Det stiger ju för varje år. Jag får vara beredd på att jag inte kommer vara ensam Annie i framtiden hehe för nu är det i stort sett bara jag som heter det känns det som.