Nu är det bara en dryg månad kvar till mässan och träffen i Kungsbacka. Jag och Scrappiz-Sara ska hålla i trådarna. Linda Muhr ska hålla kurs som kommer att bli gratis (man får dock anmäla sig). Sedan har vi några fler namn som är aktuella men inte helt klara än. Man får en riktigt bra Goodiebag när man kommer och gratis inträde till mässan. De här företagen ställer ut
Vi ses väl?
Biljett köper man hos KOrtmakaren. Man kan välja med att vara med en eller två dagar.
En av de nya perennerna i vår rabatt är den här sötisen.
Har fortfarande jäkligt ont i kinden. Kan knappt tugga och då tycker den här tjejen det är superbra att anmäla sig till Göteborgsvarvet nästa år! Nåja, det är ett år dit och innan dess ska jag väl komma hyfsat i form. Jag får dock se till att ta det lugnt när jag startar upp nu efter min sjukperiod. Jag har nämligen en tendens och komma ihåg hur fort jag kunde springa för si sådär en 15 år sedan… Mina knän pallar inte det riktigt just nu.
Jag har varit ute och omplanterat små sticklingar idag. Egentligen mer än vad jag orkar med tror jag för nu bultar det rejält i såret så nu ska jag häva mig på soffan och kolla New Moon.
En liten layout till veckans skiss denna veckan bjuder jag dock på så här på lördagskvällen!
Idag blev jag äntligen utsläppt igen från sjukhuset. Det är ingen direkt konspirerande miljö. Speciellt inte när man är ganska så okej och bara väntar på att det inte ska rinna så mycket från dränet. Jag låg dessutom på en sal med två damer närmare 90 som båda hade sett livets bästa dagar. Man fick liksom ett annat perspektiv på livet och jag önskar verkligen att jag bara dör knall fall när jag är närmare nittio eller nåt och håller på och påtar i trädgården.
Onsdagen började tidigt då jag skulle befinna mig nyduschad på avd redan klockan 7 på morgonen. Kl åtta var jag redan nerrullad på operation där några mycket sympatiska sjuksyrror tog hand om mig (överhuvudtaget en stor eloge till alla som jobbar inom vården!!!) Jag blev sövd strax innan halv nio och sedan sa det bara pang så var jag vaken igen. Det kändes som om ingen tid förflutit överhuvudtaget. Men tydligen hade det det för klockan var tolv och jag blev inrullad på uppvaket. Allt hade gått bra och mitt pleomorfa adenom var borta. YEY! Jag kunde lyssna på radio. Jag var relativt vaken och pigg. Trodde jag var rejält omplåstrad på örat för det kändes som det var fullt av vadd. Det visade sig senare att det var mitt eget öra som helt var utan känsel. Min puls var nere under 40 flera gånger så det larmade ett par gånger.
På avdelning blev det sedan bara att vänta på att åka hem. Att äta var och är fortfarande något av en plåga, men det ska väl snart släppa det också. Det är skönt att vara hemma igen och att knölen i spottkörteln är borta en gång för alla!