Växer gör hon så det knakar. Hon väger redan 4200 g och är 54 cm lång. Hon hade gått upp 160 gram på en halv vecka. Fortsätter hon så kommer hon att bli en liten knubbis… Måste hitta Storasysters bok för att se hur hon växte. Lite skoj att jämföra.

Jag mår mycket bättre nu i varje fall och behöver inte äta mer piller. Skönt! Dagarna går i ett lugnt tempo. V sover mest hela tiden och ammar däremellan. Nu ska jag snart göra mig iordning för sängen också. Lillasyster lära vakna om en 50 minuter och amma. Sedan sover hon förhoppningsvis sitt långa pass på 4-5 timmar…

Vi är hemma nu efter 4 1/2 dygn på sjukhuset. Det är en stor omställning att plötsligt komma hem med ett extra litet barn. Jag satt och kollade på de vanliga urkassa sommarprogrammen på tv i går kväll och allt var precis som det var för en vecka sedan, men ändå var allt annorlunda. I famnen låg en liten tjej, helt hjälplös och beroende av andra. Det var skönt att komma hem igen och få umgås som en ”riktig” familj med storasyster också.

Vi åkte in i lördags efterssom jag hade mer huvudvärk. Fick ta ett par rör blod och det konstaterades att jag hade låga värden på trombocyter och dåliga levervärden så vi blev inlagda. Dom kollade bebben med UL och allt såg bra ut.

Vi fördrev tiden med att slappa och på söndagen vid halv nio försökte dom med första igångsättningen, vilket inte lyckades. Jag låg kopplad till en CTG för att kolla värkar och hjärtljud i stort sett hela tiden. Så jag sov mycket och läste en del. Efter lunch fick vi gå ut en stund och vid tre la dom en ny gel och då satte det hela fart. Tror att vi var på förlossningen vid halv fyra fyra och då hade jag värkar med 3 minuter mellan. Fick bada och fick lustgas. Allt fungerade bra precis som med A i början och jag öppnade mig som jag skulle. Men sedan fick jag som kramper i magen och det kändes som jag ville trycka på och det var jobbigt att hålla emot.

Efter detta har jag faktiskt inte så stor koll på vad som hände. Jag vet att de satte värkstimulerande dropp och la någon ny bedövning, som inte hjälpte. Jag fick värkar konstant. Riktigt kraftfulla där varje värk känndes som kramper och till slut så orkade jag inte mer. Jag kände att jag inte riktigt kunde få kontakt och jag har inget minne av tiden mellan nio och tolv. Jag hyperventilerade tydligen lustgas i slutet när de äntligen bestämde om snitt!

De försökte ta lustgasen men jag kommer ihåg barnmorskan som sa att ”TA INTE HENNES LUSTGAS”. Så jag andades konstant 70 % lustgas. Sedan gick det snabbt, även om det kändes som en evighet och vi kom ner på operation. Där la narkosläkaren ryggmärgsbedövning. Det hade tydligen varit prat om att jag skulle sövas också då det går snabbare. Och så snart den var lagd vaknade jag till och snittet var jättebra! Jag kunde prata igen och var vaken och hade inte ont längre! Vilka underbara peroner som jobbar på operation! Hon kom ut 00.14 och andades tydligen inte på någon minut, men sedan fick Svante titta på henne och snart fick jag också kika lite vilket inte är lätt med alla skynken. Så fort jag såg henne sa jag att det är ju Vera. Så självklart. Ett namn som vi inte ens haft uppe för diskussion…

Det tog drygt en timme innan dom sytt ihop mig. Jag tappade 2 liter blod. Sedan kördes jag till uppvaket dit Svante och Vera kom. Sedan låg jag där till strax efter sex innan vi kom upp på BB.

Dagarna på BB är lite av ett töcken. Att vara snittad är inte en dans på rosor och dagarna efter är totalt hemska. Man kan inte, trots rejäla värktabletter, knappt klara sig själv överhuvudtaget. Som tur var var mi käre man med på BB hela tiden och kunde serva med bebis, mat, dricka och tidningar.

Vi kom hem igår och nu försöker vi alla anpassa oss till livet med två barn i familjen. Annie är en superduktig storasyster, men har lite svårt att förstå att jag har så ont och det skär i hjärtat att behöva avisa henne ibland när hon blir för närgången med min mage. Det svider fortfarande som eld i snittet, men det blir bättre och bättre…

Högt blodtryck (145/95) och 3+ i äggvita (mindre bra) Blev ordinerad vila och ifall ajg får ont i huvudet eller mår illa ska jag ringa förlossningen. Nu känner man nog nästan efter mycket och jag tycker jag har ont i huvudet, men antagligen överanalyserar jag så jag avvaktar tills i morgon. Ska lägga mig och sova nu! Har vääääääldigt mycket vatten i både fötter och ben nu. HJälper inte när jag sover på natten ens så jag får inte på mig stödstrumpor på morgonen.

BM trodde bebis var lång då den är fixerad och ändå har rumpan ända uppe vid revbenen. Hjärtljuden låg på 144 och sf vae 36-37 cm. Ska tillbaks på måndag om inget händer för att kolla blodtryck och urinen igen.

38+3 idag, 10 dagar till bf… A kom som på lördag så jag hoppas att den här är tidig också, men jag försöker ställa mig in på ett par veckor till. Idag har jag i varje fall packat klart bb-väskan. Av erfarenhet sedan förra gången packade jag ner mammabyxor att ha på vägen hem. Dock några som jag inte har kunnat ha på ett tag. Något skall väl försvinna på förlossningen hoppas jag.

Idag kom A hem igen så imorgon är det full rulle igen antar jag. Blir det en regndag blir det nog mys i soffan med bäcker och film. Mamma orkar inte så mycket mer just nu känner jag.

]]> http://blogg.brandin.info/?feed=rss2&p=1833 8 http://blogg.brandin.info/?p=1831&utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=officiell-vrakningsdag http://blogg.brandin.info/?p=1831#comments Tue, 21 Jul 2009 19:03:26 +0000 http://blogg.brandin.info/?p=1831 [...]]]> 12 dagar från idag…

Känns både lite spännande och skrämmande. Hur ska man fixa två barn istället för en?

Idag har stora tjejen åkt hem till farmor och farfar för lite kvalitetstid. Mamma har tittat på 27 dresses, Allsång och ska snart lägga upp fötterna i soffan igen för sommarens sista Mord i Midsummer.

När min käre man kom hem idag så fick jag en kommentar om att förra inlägget var ett riktigt fjortisinlägg… Det kanske det var, men jag känner mig definitivt inte som 14. Snarare som en 70-årig version av Gilbert Grapes mamma. Fattar inte hur lite vatten kan göra så att kroppen antar så gigantiska propotioner! När jag tittade på mina fötter och började tänka på Gilbert Grapes mamma så fick jag ett plötsligt sug efter hamburgare från ett kännt amerikanskt ställe. Konstigt hur man associerar? Jag nämnde det för min käre make och han erbjöd sig att ta bilen och åka iväg och handla. Det är äkta kärlek det ♥

Har börjat fundera på att testa några av alla de saker som sägs sätta igång förlossningen, men som en sann biolog tvivlar jag på att det fungerar. Men det skadar väl inte att försöka påverka sin situation lite… Det är dock inga åtgärder som lockar speciellt mycket så jag kanske ligger på soffan och äter praliner och hoppas på att bebis har vett att passa tiden!

Bebis ligger fortfarande rörlig fast med huvudet neråt. Min BM tror att jag har mycket fostervatten för hon har svårt att känna hur bebis ligger. Nu hoppas jag jag slipper åka dit mer och att bebis kommer. Jag är så förberedd och full av bebis som jag kan bli! Växer magen mer spricker jag nog

Visar en bild från Liseberg i söndags när jag försöker fota så förstår ni vad jag menar… Det enda jag kan ha på mig är snickarbyxor och ett par trekvartsbyxor. Mammatröjorna slutar numera vi naveln.

Är som en uppsvälld vattenballong vid det här laget och det skvalpar om mig när jag går! Jag skojar inte! Det skvalpar i fötterna trots att dom är instängda i ett par sexiga stödstrumpor… I morse när jag vaknade var det nästan lika svullna som när jag gick och la mig i går. Nåväl. det är ju för en god sak och jag vet att mina elefantfötter kommer att försvinna strax efter bebis är ute.

Vi diskuterar en massa namn och den som har mest fantasi och är mest engagerad är nog storasyster. Hon kommer med både möjliga och omöjliga förslag. Det senaste nu är Filip eller Filippa (hennes bästa kompis heter Filippa). Jag och S är väl inte riktigt lika övertygade. Kerstin är ett namn som vi pratat om lite om det blir en tjej. Det namnet har fastnat efter att en elev till mig kallat mig Kerstin hela läsåret. Först för att han sa konstant fel och sedan för att det blev en grej av det.

Det här med namn är svårt för vi vill gärna ha ett namn som fungerar utanför Sverige också. Som min käre man som heter Svante som utomlands hela tiden får heta Swantee… Aron har vi pratat om om det blir en kille och likaså Walter. Tjejnamn som varit på tapeten är bland annat Malva, men vi har inget sådär klockrent namn att ta till… Ja hjälp vad det är svårt med namn… Antagligen visar det sig först när bebisen kommer ut vad det är för en filur. A fick inte sitt namn förrän efter en vecka drygt.

Idag har varit en relativt händelselös dag. Jag har varit trött och fötterna extremt svullna så det har väl blivit en del tv med lilltrollet. Gillar det inte egentligen, men jag orkar inte riktigt hänga med en hel dag i en treårings tempo.

Nu ska jag strax sätta mig och scrappa lite mer! Bjuder på en bild på vad magen faktiskt är bra på (förutom att innehålla en efterlängtad bebis)

1. Vatten i kroppen. Trots stödstrumpor så var mina fötter så stora nu ikväll att jag inte ens kom i S foppatofflor. Dom var för smala över foten. För er som har provat ett par foppisar vet ni säkert att Kalle Ankas fötter lätt skulle passa i dom, men tydligen inte mina. Har försökt allt. Stödstrumpor, kalla bad, ligga med fötterna högt osv. Nu är det så illa att jag knappt kan stå på dom.

Vägde mig hos min kära mamma innan och konstaterade att jag gått upp 3 (!) kg sedan jag var hos BM för en vecka sedan! Så onyttigt har jag inte ätit så det är nog bara att konstatera att det mesta är vatten… Hoppas det inte fortsätter så för då kommer jag att gå upp minst 12 kg till innan förlossningen. Maj Gad!

2. Halsbränna. Novalucol heter min nya bästa vän. Sorry till alla andra riktiga vänner, men just nu ligger de vita torra tabletterna på första plats. Ni kan återkomma igen om någon månad. Det värsta är när man ska sova och maginnehållet åker hiss upp och ner i halsen. I natt ska jag inte glömma att lägga kuddar under madrassen så att jag kommer upp lite.

SF: 34
Vikt: 83.5 (+14 kg)
Hjärtljud: 148
Blodtryck: 130/70