Här, på Facebook och på sms.
Vi är hemma nu efter 4 1/2 dygn på sjukhuset. Det är en stor omställning att plötsligt komma hem med ett extra litet barn. Jag satt och kollade på de vanliga urkassa sommarprogrammen på tv i går kväll och allt var precis som det var för en vecka sedan, men ändå var allt annorlunda. I famnen låg en liten tjej, helt hjälplös och beroende av andra. Det var skönt att komma hem igen och få umgås som en ”riktig” familj med storasyster också.
Vi åkte in i lördags efterssom jag hade mer huvudvärk. Fick ta ett par rör blod och det konstaterades att jag hade låga värden på trombocyter och dåliga levervärden så vi blev inlagda. Dom kollade bebben med UL och allt såg bra ut.
Vi fördrev tiden med att slappa och på söndagen vid halv nio försökte dom med första igångsättningen, vilket inte lyckades. Jag låg kopplad till en CTG för att kolla värkar och hjärtljud i stort sett hela tiden. Så jag sov mycket och läste en del. Efter lunch fick vi gå ut en stund och vid tre la dom en ny gel och då satte det hela fart. Tror att vi var på förlossningen vid halv fyra fyra och då hade jag värkar med 3 minuter mellan. Fick bada och fick lustgas. Allt fungerade bra precis som med A i början och jag öppnade mig som jag skulle. Men sedan fick jag som kramper i magen och det kändes som jag ville trycka på och det var jobbigt att hålla emot.
Efter detta har jag faktiskt inte så stor koll på vad som hände. Jag vet att de satte värkstimulerande dropp och la någon ny bedövning, som inte hjälpte. Jag fick värkar konstant. Riktigt kraftfulla där varje värk känndes som kramper och till slut så orkade jag inte mer. Jag kände att jag inte riktigt kunde få kontakt och jag har inget minne av tiden mellan nio och tolv. Jag hyperventilerade tydligen lustgas i slutet när de äntligen bestämde om snitt!
De försökte ta lustgasen men jag kommer ihåg barnmorskan som sa att ”TA INTE HENNES LUSTGAS”. Så jag andades konstant 70 % lustgas. Sedan gick det snabbt, även om det kändes som en evighet och vi kom ner på operation. Där la narkosläkaren ryggmärgsbedövning. Det hade tydligen varit prat om att jag skulle sövas också då det går snabbare. Och så snart den var lagd vaknade jag till och snittet var jättebra! Jag kunde prata igen och var vaken och hade inte ont längre! Vilka underbara peroner som jobbar på operation! Hon kom ut 00.14 och andades tydligen inte på någon minut, men sedan fick Svante titta på henne och snart fick jag också kika lite vilket inte är lätt med alla skynken. Så fort jag såg henne sa jag att det är ju Vera. Så självklart. Ett namn som vi inte ens haft uppe för diskussion…
Det tog drygt en timme innan dom sytt ihop mig. Jag tappade 2 liter blod. Sedan kördes jag till uppvaket dit Svante och Vera kom. Sedan låg jag där till strax efter sex innan vi kom upp på BB.
Dagarna på BB är lite av ett töcken. Att vara snittad är inte en dans på rosor och dagarna efter är totalt hemska. Man kan inte, trots rejäla värktabletter, knappt klara sig själv överhuvudtaget. Som tur var var mi käre man med på BB hela tiden och kunde serva med bebis, mat, dricka och tidningar.
Vi kom hem igår och nu försöker vi alla anpassa oss till livet med två barn i familjen. Annie är en superduktig storasyster, men har lite svårt att förstå att jag har så ont och det skär i hjärtat att behöva avisa henne ibland när hon blir för närgången med min mage. Det svider fortfarande som eld i snittet, men det blir bättre och bättre…