Förstår varför det är så här himla tungt och jobbigt på slutet när man är gravid. Det är väl bara för att man ska längta till den där dagen som är den mest smärtsamma jag varit med om i hela mitt liv! Kroppen är inte dum den!

Är som en uppsvälld vattenballong vid det här laget och det skvalpar om mig när jag går! Jag skojar inte! Det skvalpar i fötterna trots att dom är instängda i ett par sexiga stödstrumpor… I morse när jag vaknade var det nästan lika svullna som när jag gick och la mig i går. Nåväl. det är ju för en god sak och jag vet att mina elefantfötter kommer att försvinna strax efter bebis är ute.

Vi diskuterar en massa namn och den som har mest fantasi och är mest engagerad är nog storasyster. Hon kommer med både möjliga och omöjliga förslag. Det senaste nu är Filip eller Filippa (hennes bästa kompis heter Filippa). Jag och S är väl inte riktigt lika övertygade. Kerstin är ett namn som vi pratat om lite om det blir en tjej. Det namnet har fastnat efter att en elev till mig kallat mig Kerstin hela läsåret. Först för att han sa konstant fel och sedan för att det blev en grej av det.

Det här med namn är svårt för vi vill gärna ha ett namn som fungerar utanför Sverige också. Som min käre man som heter Svante som utomlands hela tiden får heta Swantee… Aron har vi pratat om om det blir en kille och likaså Walter. Tjejnamn som varit på tapeten är bland annat Malva, men vi har inget sådär klockrent namn att ta till… Ja hjälp vad det är svårt med namn… Antagligen visar det sig först när bebisen kommer ut vad det är för en filur. A fick inte sitt namn förrän efter en vecka drygt.